Den hemska historien om en riktigt ful liten pojke och en gräsligt frånstötande liten flicka

Ludde är så förskräckligt ful, tycker hans grymma föräldrar att de gömmer honom undan på vinden, bland damm och spindelväv. De förstod inte att hans hans utseende dolde en helt annan skönhet, som de hade kunnat älska. Övergiven, utan minsta gest av ömhet och tillgivenhet, jagas Ludde av mardrömmar och finner tröst i de små skattar som han skapar åt sig av kvarglömd skräp,

Varje natt tittar Ludde på månen efter en prinsessa eller en liten flicka (till och med en frånstötande en) som skulle komma ned en natt och göra honom sällskap. Så, en ovädersnatt flyr han genom fönstret för att leva sitt eget liv, och på vägen råkar han en mystisk liten frånstötande flicka...
En modern saga om övergivenhet, ångest och barndomens mardrömmar. En bok för alla fula barn, och för det fula barnet som slumrar inom oss alla.

Det är en grym och mörk värld, väldigt ovanligt för en barnbok, med inte så få morbida inslag, som t ex när Ludde syr ihop sig med sin gräsligt frånstötande drömflicka. De drömska illustrationer med murriga dova färger och vassa röda färgklickar är väldigt vackra, men också kusliga, nästan skrämmande ibland. Lite som i Tim Burtons tecknade filmer. Själv blev jag omedelbart fängslad och betagen av den här lilla boken, men så har jag också alltid haft en svaghet för de mer skrämmande barnsagorna.

Det franska originalförlaget uppger 6-9 år som målgrupp. Men precis som vissa av Grimms sagor (i oförfalskat skick, alltså inte gullifierade av Disney & Co) så är också denna saga inget man bör sätta i yngre barns händer utan att ha en tröstande och förklarande vuxen bredvid. Men barn som är gamla nog att kunna läsa och förstå den rätt litterära texten, de kan se fram mot fina kusliga mystimmar med den fule pojken och den frånstötande lilla flickan.
Horst Schröder, förläggare

Temamässigt finns drag av den klassiska frankensteinska frågan om vad som gör oss till människor respektive monster, samt hur snabba människor är att döma enbart efter utseende. Boken skulle istället kunna höra till en sagoaktig skräcktradition för vuxna i Tim Burtons anda, samtidigt som den ändå känns lite för mycket som en saga för den publiken. Trots intressanta element, blir boken väl svårplacerad målgruppsmässigt.
Fia Idegård. Bibliotekstjänst-häftet nr 22, 2015